Så svårt

I går morse fick vi ett tråkigt och tungt besked, att en av Jannes kusins sambo dött under natten. Hon har varit dålig några månader och åkt in och ut på sjukhuset men de har inte kunnat hitta va hon lider av. Ett tag trodde man borelia men inte heller det va rätt. Hon hade ialla fall kommit ner till Lund nu och där nere så ansåg man att hon va undernärd... hade inte fått något dropp här inne i Halmstad trots att hon inte åt. Man satte också in sjukgymnastik för en person som inte orkar upp och bara ligger måste ju ändå hållas igång och då är ju sjukgymnastik toppen.
Hennes sambo och hans föräldrar körde ner till Lund ifredags och möttes då av en något piggare A. Man trodde det äntligen va på väg att vända..... sen på natten somnade hon in. Ingen vet varför?
Varför är det ofta så att de som ska lämna oss, för ett kort tag blir lite bättre innan de de går vidare? Har upplevt de många gånger när jag jobbade inom äldrevården. Nu står hennes anhöriga, sambo, barn (5 st) och barnbarn kvar med en tung fråga Varför? Vad missade sjukvården? Förhoppningsvis kommer de att få svar efter obduktion. Men detta ska inte hända, hon va ju nyss fyllda 60. Hon borde fått ha många år till kvar.

Ens tankar går ju nu till hennes sambo, J:s kusin och hennes barn. Även om man är vuxen och flyttat från boet så är ju mamma alltid mamma. Så i går kväll satte jag mig för att göra ett kort som vi ska skicka till hennes sambo men så svårt att göra ett kort med sorg som tema. Vill ju inte att de ska blir för "glatt" men inte heller för dystert. Tror att jag tillslut lyckades få till ett kort som känns rätt.
Valde att skriva en av Siv Anderssons dikter på insidan och på utsidan skrev jag "själar säger aldrig farväl".