Att se bortom

Jag är så glad att jag fått förmågan att se bortom, att mina föräldrar gav mig den fostran. Va menar jag då. Jo att jag inte ser en människas funktionshinder utan att jag ser människan. Att jag inte låter mitt liv styras av begränsningar för det finns allt för många i denna världen som låter det vara så.

Varför detta inlägg. jo det finns en av mina goa vänner som hade skrivit på sin blogg om hur illa hon tar vid sig när folk använder ord som CP, damp mm i fel form och låter det bli till skälsord. Det fick mig att tänka efter själv och jag vet att jag själv blir lika irriterad på när jag hör sånt. Många gånger försöker jag tänka att den personen vet inte hur illa den kanske gör en annan människa just för att dens förälder inte fostrat den på samma sätt som mina men ändå så är det ingen ursäkt. Det tragiska är ju att någonstans har ju detta grott och någonstans har det saknats vuxna som verkligen sagt i från. Vad är alla vuxna i dag? Varför är vi så upptagna av göra karriär, tjäna pengar så vi kan åka på den resan, köpa den bilen, det huset osv osv. Vad är mest värt i långa loppet, en tillvaro som är sönderstressad eller en tillvaro tillsammans med nöjda och harmoniska barn som fått lära sig rätt och fel genom att de fått tid med sina föräldrar. I dag tycks det råda en hets hos småbarnsföräldrar att den förälder som kör sina barn till mest aktiviter vinner. Jag står utanför detta och visst kanske de påverkar mina barns förmåga att ha tusen kompisar som egentligen inte betyder något när det verkligen gäller. Jag försöker istället ge mina barn av min tid men sen vet ju alla att jag inte är mer än människa och vissa dagar bara längtar tills det är dags att stoppa de små liven i säng. I stället för att tillbringa kvällar i bilen till och från olika aktiviter så gör vi saker tillsammans för nog kommer det komma en dag då de vill prova olika saker och klart att de då kommer få göra det men det är inget behov jag vill skapa hos dem för jag har svårt att tänka mig att en 5-6 år har behov av att ha aktiviter 3-4-5 kvällar i veckan. Barn måste få ha tråkigt, de gör det roliga roligt och sen så utvecklar det fantasi hos dem.

Hade jag inte fått förmågan att se bortom så hade jag nog aldrig brytt mig om att lära känna en av mina goa och fina vänner, jag hade låst mig vid att hon satt i rullstol och inte lyssnat på hennes kunskap. Jag minns faktiskt än när vi möttes första gången.
Det va ju så att jag en gång förälskade mig i en chokladbrun liten valp med bärnstensfärgade ögon, en förälskelse som inte blev den lyckligaste men den gav mig något stort. Min Timon va inte ämnad för ett liv här på jorden men han kom med en uppgift och det va att lära mig om hund men också den största, att se till att jag fick möte en person som skulle bli en fin vän.
Denna vän mötte jag på brukshundsklubben där hon höll en kurs i klickerträning. Hon va mina ögon duktig och hade en förmåga att lära ut som tilltalade mig. Där kunde de stannat om det nu inte vart så att min älskade Timon va mer än någon rådde på eller hur man nu ska uttrycka det. Jag bad om hjälp på brukshundsklubben men fick det inte, de verken ville eller kunde. I ett sista försök att förstå min hund så slog deet mig att jag faktiskt mött en person som kanske inte skulle backa. Jag tog kontakt med henne och vips så visade det sig att hon faktiskt behövde ett ekipage som elever under sin hundpsykologutb. Vi nappade direkt. Hon trodde på oss och vi kämpade, vi kom framåt men vi insåg tillsist att Timon inte va till för denna värld och tack vare min ny funna vän så orkade vi tillsist ta steget men då med vetskapen om att vi gjort allt vi kunnat och lite till. Antagligen hade han inte ens levt så länge som han gjorde hos oss om han hamnat någonannanstans. När man inser att ens fyrfota vän är bortom räddning är det tungt och utan M då vet jag inte hur det hade gått. Hon stod där som en klippa och försäkrade mig om att det va det rätt.
Kanske kunde vår bekantskap tagit slut där men då hade ju Timons tid hos oss varit förgäves. Någonstans på vägen hade det utvecklats till vänskap. Jag fortsatte sen gå kurser med mina hundar hos henne men det va inte längre bara hundprat utan mycket mer. Hon är den som lärt mig mest om hundar och fått mig att kämpa vidare som hundägare när det sett svart ut. Hon har från att varit en bekant blivit till en jätte fin vän. När min bro svajade som hundägare fanns hon där och nu när hennes bro har svajat har jag försökt finns där för henne, oftast genom några rader men varje ord har jag menat och vägt innan jag skrivit det för ingen tjänar på att få falska uppmuntringar hur bra de än låter. Just därför är jag i dag extra tacksam över att just jag fick gåvan att se bortom för utan den hade jag missat en av mina unika vänner. Denna gåva hoppas jag även kunna ge till mina barn och jag hoppas att jag är på rätt väg då de i dag inte tycker det är de minsta konstigt att en del inte kan gå, se eller höra..... de är ändå personer med andra förmågor och andra kunskaper och ihop kan vi hjälpa varandra att bli bättre.

Så kan jag med detta inlägg bara få en enda person att se bortom så har jag i alla fall gjort världen till en lite bättre plats för oss alla.